Frasse, en hund utan sömnproblem!

EN SOMMARVECKA I AMMYS LIV

MÅNDAG: Fick vara hemmahund med tråkgubben Frasse. No Action! Vad göra? Saknar pappa Viggo, som fått följa med matte till jobbet. Grävde sju nya hål, med varierande form och djup, i gräsmattan. Jagade katten. Skällde ut hästen i hagen bredvid och snodde några av barnens gosedjur.

TISDAG: Yes, fick hänga med till mattes jobb i stora Staden. SPÄNNANDE! Stod länge länge och tryckte nosen mot den konstiga lådan med ljud i (Matte säger: fotgängarlådan vid övergångsstället/trafiksignalen). Var tvungen att kasta mig i säkerhet då en cyklist anföll bakifrån. Snodde mattes kollegas sandal. Plockade lite i mattes papperskorg.

ONSDAG: Hemmahund igen. SKIT! Frasse 12 bast vill inte leka. Skällde ut hästen några gånger. Hittade en rulle med bajspåsar. Drog ut den i trädgården. Fladdrade kuligt! Matte förbannad!

TORSDAG: Fick hänga med till mattes jobb igen. Matte glömde sätta upp sin papperskorg på stolen, så det var fritt fram att välja och vraka. Matte blev förbannad (igen)! Stack in till hennes kollega istället och snodde ett snorpapper ur hans papperskorg.

FREDAG: Åh nej! Hemmahund med torrbollen Frasse igen. Skällde ut hästen. Grävde ett nytt stoooort hål i gräsmattan. Husse förbannad! Åt upp kattens mat. Snodde tvätt ur tvättkorgen.

LÖRDAG: Följde med matte på svamprunda. Drog efter ett rådjur. Matte såg mig och skrek så att det vibrerade i tallarna. Ok, struntade i rådjuret. Tog ett gyttjebad istället.

SÖNDAG: Fick testa på blodspår. Bevare mig väl! Läbbigt som tusan! Fick darriga bakben. Skällde ut hästkraken då jag kom hem. Snodde till mig ett gosedjur till natten.

I helgen fick jag, Maire och Moa förmånen att hälsa på Viggo och Kiwis valpar hos kennel Tiebreak, Ekerö. Sex underbara, rultiga valpisar som ännu är i livets linda, 7,5 veckor gamla.

 Tiebreak Nelson

 Syster, Tiebreak Nicosia

Tack snälla Ami och Håkan för att ni tog hand om oss på bästa sätt. God mat och service under hela vistelsen!

Oj, jag glömde visst något......

 

 Jisses, vad är det här då? Ett gäng chica brudar poserar.

För er läsare som är insatta i det som jag tidigare skrivit om mjölbaggar, så kan jag nu meddela att baggarna är ärftliga...........

Älskade lilla mumingryn, nu finns du inte mer

Förlåt mig för det beslut jag tog, förlåt mig min brist på styrka, i din sista stund

Förlåt mig mina tårar

Vi fick en god och vacker dag, din sista, tillsammans bara du och jag

Du som så tåligt och godmodigt levt med mig, din människa

Du trogna, vackra, som följt varje steg jag tagit, följde nu villigt in i döden

Sexton år, den oändliga tid vi svetsats samman

Det totala samförståndet, ordlöst, omhöljt av din kravlösa kärlek

Nu är fogen bruten

Så får jag aldrig mer höra ditt välkomnande knorr då vi varit åtskilda

Du kommer aldrig mer buffa mig under armen, så att min dryck spills ut

Det ivriga trampandet inför kvällsmaten har upphört

Din skål står tom och väntar på bänken

Mina byxor är täckta av din silvervita päls och fuktiga av mina tårar

Du sover nu och jag måste leva vidare

Det gör ont

Vet du att dina vänner söker dig

De vandrar oroligt runt och söker dig i varje skrymsle

Hur ska jag kunna förklara för dem

Att du aldrig mer kommer hem

Får man då önska

Så löper du nu med ungdomlig styrka, skärpa i blick och gyllene päls

Så är du åter den starka, vettlösa, ohejdbara

En dag ska jag le igen då jag tänker på dig

Men idag, älskade mupp, är jag oförmögen

För jag har släckt din låga

Tellan min flicka

Så vis, så god och så ofantligt saknad

Sov nu gott, hjärtat mitt

Igår blev Viggo pappa igen. 6 små valpar såg dagens ljus hos Kennel Tiebreak. Mamma är Tiebreak Kiwi. http://hem.passagen.se/amiem/

Sonen har öroninflammation IGEN! Penicillinkur nr6 i år. Förstår ni nu varför det inte hinns med ngn hundträning eller?

Maire och svärmor är dock räddarna i nöden. Tack snälla för all hjälp!!!!!

Sambon har hämtat sig sedan sist, men i skrivandets stund ligger han hjälplös hos tandläkaren, så jag förväntar mig att han åter kommer att uppvisa vissa beteendestörningar vid hemkomst.

Igår, efter diverse släktkalas under helgen som gått, stod jag otåligt väntandes på att sambon skulle angöra hemmet. Lätt egoistisk, såg jag fram emot att kunna smita ut på skogspromenad med vovvarna och bara lyssna på fågelsång och tystnad.

En ganska sliten och trött sambo som jobbat hårt hela dagen överfölls av lyckligt pladdrande barn vid hemkomsten och jag pep snabbt iväg.

Där lämnade jag alltså fadern i sticket med orden:

-Ungarna har käkat, men du måste kanske byta blöja på dem........

Föga anade då den slutkörde fadern vad som skulle hända härnäst.

Dottern var som sagt fullmatad och det som stoppas in måste självfallet komma ut. Hon bajsade alltså, inom loppet av ngn minut, ner sig fullständigt. Som den rådige fader sambon är, satte han på ett litet barnprogram till 2,5 årige storebror för underhållnings skull. Sedan tog han lilltjejen på armen och gick upp för trappan för att påbörja sanering. Tilläggas kan, att sambon varit och storhandlat innan han kom hem, så han kände ju en viss oro för att maten, som han inte hann plocka in, skulle förgås i rumsvärmen(han är ju kock).

Snart lade sig så  lugnet i huset. Sonen tittar på tv på bottenvåningen och den nybytta dottern pladdrar lyckligt: - Baba baba babab

(Jag hävdar att baba är förstadiet till att säga mamma, medan fader tycker att hon klockrent säger pappa....)

Det är då jag kliver in genom ytterdörren igen. Avslappnad och lycklig lyssnar jag på en familj i harmoni. Sedan inser jag att sonen är tyst. En son som annars oavbrutet pratar från morgon till kväll...

Tyst son är inte bra! Tyst son är upptagen med annat!

Kliver igenom köket och stöter på en ytterst fokuserad son. Det tar ett tag innan jag kan säga något.....

Sedan säger jag: " Oj, har du hittat flaskan med barnolja?"

Sonen svarar koncentrerat: "Mmmmmmm!"

och droppar sedan noggrant ytterligare barnoljedroppar på golv, vägg och leksaker. Samtidigt försöker han att hålla balansen, ståendes i en gigantisk pöl med barnolja.

"Halt!" säger han upplysningsvis till mig.

"Mmm, det blir halt med olja." svarar jag och vet inte riktigt vad jag ska säga mer.

Jag kan ju säga att jag såg komiken i det hela medan den utarbetade fadern blev ståendes som ett utropstecken då han såg oljekaoset i hallen. Det var inte riktigt läge för lättsam konversation i det läget, så jag smet uppför trappan för att natta oljeindränkt son.

Fadern torkade sammanbitet golvet då jag kom ner igen. Han var forfarande mållös. Fortfarande inte läge för konversation.

Fram med skursvabben och efter en halvtimmes idogt jobbande började hallen bli sig lik igen. Sambon landade i soffan, fortfarande tyst (jag tror att han gick in i ngn typ av chock????) och själv betraktade jag det nystädade blänkande golvet.

Jag stod där med mina babyoljelena fötter och tänkte att det här måste jag ju bara förtälja för er andra. Barnolja på parkettgolv funkar riktigt bra (i det här fallet använde sonen Barnängens).

En blank vårdande hinna lägger sig ovanpå och smörjer både golv och fot. Golvet blir verkligen flott värre!

Min matte fick en idé!

Hon tyckte att vi två skulle starta på en lydnadstävling (vad tänkte hon med då, kan man ju undra?). Nu är ju min matte dock realist och inser att jag är lite nervig och kanske inte helt färdig för start ännu, men det var ju på hemmaplan, så hon tyckte att vi kunde sponsra hemmaklubben……

Det enda jag inte förstår riktig är varför hon ömsom skrattade och ömsom såg ut som att hon skulle dö efteråt…………….konstiga människor??????

Den stora fadäsen inträffade tydligen redan efter 30 sekunder.

Då skulle man visst ligga stilla, lite snyggt på rad tillsammans med andra artfränder.Jag brukar faktiskt ligga, även om jag tycker att främmande hundar kan vara lite läbbiga.

MEN, fattar ni att vid det här tillfället, så låg det ngt väldigt fluffig och långhårigt bredvid mig. Ngt jag aldrig tidigare sett (matte säger att det var en collie). Jag kollade in honom noga noga och han verkade faktiskt ganska ofarlig, så jag skulle precis till att slappna av, men vad skådar mitt norra?????

JEEEESUUUUSS, ngt gigantiskt svart med batman-öron på andra sidan om mig??? (matte säger, schäfer) Bäst att ducka! Efter ngr sekunder inser jag att han faktiskt är ute efter mig. Hans ögon säger; Jag brukar sluka sådana där små goldenfjantar, som dig, i en enda munsbit!!! Watch out!

Bäst att fly, innan man blir schäfermos!

Jag kryper. Lågt! Platt som en goldenpannkaka rör jag mig försiktigt över appellplanen. Skärrat sneglar jag snett bakåt mot goldendödaren. Han befinner sig fortfarande alldeles för nära. Jag ålar vidare, mot matte, mot tryggheten, mot överlevnad.

Efter tre strategiskt planerade krypningar lyckas jag lägga ett vettigt säkerhetsavstånd till fienden. Nu ligger jag tryggt, långt från eländet och hyfsat nära min matte, som jag hoppas dödar schäferskrället ifall han gör en framryckning mot mig.

Matte sammanfattar ovanstående: NOLL, NOLL och återigen NOLL

Efter ”nära döden”-upplevelsen, så fick jag visa upp mina färdigheter för tre extremt mystiska och oroväckande varelser (domare mfl). Jag var faktiskt ganska duktig (tror jag?). Bollade ju lite med apportbocken, skuttade som värsta kängurun under språngmarschen på linförigheten (matte är rätt ball då hon springer) och visade upp en fantastisk stadga då matte kallade in (inte värt att röra sig då tre eventuellt mentalt labila människor står så nära en).

Matte sammanfattar: Ehhh, no comment

Domaren sammanfattar: Helhetsintryck, 8. Kommentar: stökigt

Tävlingsledaren sammanfattar: ”Du har ju i alla fall en jätteglad hund. Även om det ser ut som att hon ska krypa ur skinnet snart. Meen, det syns ju att hon är väldigt ung.

””Öhh…..”, säger den lätt svettiga och andfådda matten.”

…två år, erkänner matte sedan lite lätt generat.

”Oj”, säger tävlingsledaren förvånat. Men, hon hämtar sig sedan snabbt och säger käckt, ”Ja, men tänkt vad duktig hon kommer att vara då hon är tre år.”

Vojne!

Med andra ord så har hela familjen legat utslagna under ca en månads tid. SKITTRÅKIGT!!!

Alltså, så har det hänt noll på hundfronten!

Fick dock ett uppiggande mail från Finland, där Morris, Viggos bror, fått 1:a pris på WT (ÖKL)och blivit 4:e placerad i finalen. Duktigt jobbat! :-)

 

Tarja & Morris

.........på reparation och service. Eländesmaskinen hackar, är allmänt seg och kan behöva sig en uppfräschning. Så, undrar ni varför jag inte svarar på mail, så är det inte för att jag börjat bli snobbig på ngt sätt utan för att jag numera är datorlös.

Vi hörs och syns när min uppspeedade dundermaskin är tillbaks!

Tjing!

Ibland tvingas man att umgås under en längre tid med sina goda vänner. Ett exempel är då man reser långväga i bil. Mil efter mil passerar och man hinner ventilera än det ena och än det andra. När så dagen börjar gå mot sitt slut, börjar man bli lite mosig i hjärnan och samtalsämnena blir allt märkligare. Det är kanske då man svänger in vid något suspekt värdshus för att få sig en stadig måltid, få ny energi för den fortsatta bilfärden. Man sitter där med sin goda vän, inmundigar sin hamburgare med pommes, fäktar efter en liten otrevlig bananfluga och det är då, i samma ögonblick som då vännen frenetiskt försöker mosa bananflugan mellan sina handflator, som densamme säger:

-Usch, det är ju så himla svårt att se flugan för alla de svarta prickarna!

Det är då man själv säger:

-Vaa? Vilka svarta prickar?

 -Ser du inga svarta prickar framför dina ögon?, säger vännen förvånat.

-Näe?, svarar man aningen försiktigt.

-Ja men, om du liksom tittar på dina egna linser. Ser du då inga svarta prickar som liksom flyter förbi?, säger vännen och ser nu uppriktigt förvånad ut.

-NÄE??????

Nu börjar man bli lite orolig för sin vän. Hur i hela fridens dar tittar man på sina egna linser????

-Har du sett de här svarta prickarna länge?, frågar man försiktigt.

 

-Jaaaa, minst i 10 år, svarar vännen.

 

-Hmm, har du någonsin sagt det till din optiker?, undrar man.

 -Nääe, varför skulle jag gjort det? Jag trodde att alla människor hade svarta prickar framför ögonen, säger vännen frankt.

Det är nu man liksom inser att man just spenderat en väldig massa timmar i en bil tillsammans med sin goda vän. Många mil har passerat med vännen, en tillsynes säker chaufför, bakom ratten. Det är nu man också inser att det återstår åtskilliga mil till hemmet och att den nu inte riktigt lika betrodda vännen snart ska sätta sig vid ratten igen. Jisses!

Tystnaden lägger sig. Jag grunnar på hur hemfärden ska gå. Vännen funderar förmodligen på det faktum att inga andra människor i världen ser svarta prickar passera över linsen i ögat. Bananflugan käkar pommes.

Väl i bilen och ute på motorvägen, måste jag ju bara fråga hur de där svarta prickarna ser ut.

Min vän sitter tyst en stund.

 

-Jo, säger vännen sedan glatt. De ser precis ut som de där mjölbaggarna man kan hitta i en gammal mjölpåse…..

 -Ja, och sedan flyter de liksom förbi i linsen ut åt sidan….och sedan försvinner de en stund…. 

Kära vänner! Finns det någon där ute som ser svarta mjölbaggar passera förbi i sina ögonlinser? Jag gör det inte!

Inser ni att ni ibland möter en bilförare som ser genom ett antal mjölbaggar?

Vad drar vi för slutsats av det här då? Själv har jag insett att goda vänner, som man trott sig känna väldigt väl, inte alltid är den som de ger sig ut för att vara. Så, kära vänner, är det fler utav er som har några märkliga bekännelser att göra? Det känns nämligen som att jag inte kan bli mer förvånad än jag redan blivit.....

För husses del har väl sportlovet inte varit ngn höjdare, eftersom han insjuknade i influensan.

Meeen, för Viggos del, så har det varit en toppenvecka!! Jag säger bara TJEJBESÖK!

Du och jag, bruden!

 Nu tar jag dig!

Är du redo, grabben?

Hupps, vad hände här då? Censur!

Han har varit ute i en hel timme idag och fått markeringsträning. Fattar ni hans förvåning? En hel timme med hundaktivering. Vad har hänt?

Matte med Viggo samt Malin med Ilsa drillades hos Birgitta i snölandskapet. Ilsa funkade hur fint som helst (begriper ju inte varför de är med på träningarna, men trevligt är det), medan Viggo visade hur illa ställt det är med både lydnad och markeringsförmåga, så här efter barnafödande och allt annat som matte pysslat med. Men, som vår kära tränare sa, det är ju låååångt till hösten och elitproven......

Vi är nästan friska nu.....bara lilla Hanna som snorar......och som också fått två nya gaddar i underkäken.......som hon har testat på sin mors tuttar........vilka krävde sårtvätt och omplåstring......vilket lett till att det lilla barnet nu, frekvent, får smakportioner av majspuré.......

Ett gott råd!

Bit ej den hand (tutte) som föder dig!

..........ja ha, när man tror att alla tillfrisknat, så kommer nästa elände.

Jag och sonen har fått den beryktade influensan. Tror att jag blir tokig på alla sjukor snart!

Hunderiet ligger fullständigt nere! Viggo och Ammy springer, i frustration, runt i åttor i trädgården. Tellan tigger bara mat och Frasse lullar runt, hög på stesolid.

Men, vi ser fram emot kennel Stormfågelns valpträff den 15 februari (om vi nu inte lyckas bli sjuka igen tills dess)

Ha det gott och akta er för virus!!

Kort sammanfattning av de senaste veckorna:

• Isac dundersjuk! Till jouren med en ev. begynnande lunginflammation = penicillin igen.
• 3 dgr senare: Hanna smittad, men ngt mindre sjuk än storebror.
• 3 dgr senare igen: Mamman smittad. SNOR!!
• 3 dgr senare igen: Pappan smittad. Verkar allvarligt!
• 16 års-kalas för Tellan
• Fixat bokslut för Alvesta Hundklubb
• Hannas första tand börjar kika fram
• Viggo och Raja ögonlysta = OK!
• Frasse problem med kisseri och prostata = 2 000 kr fattigare matte
• Isac målat väggen i köket med krita.
• Isac försökt måla lillasyster Hanna likaså
• Ammy mobbar Frasse. Död åt gubben!!!!
• Försökt övertyga Hanna om fördelen med att käka från flaska. Tvi sa bebisen!
• Ammy kutat efter hare = mattes stämband bågnade. (Obs! Fru FB, jag fick dock stopp på min hund till skillnad från vissa andra.... ;-)
• Husse snickrat friggebod vid sommarstugan = träningsvärk
• Plockat ut ett musbo ur volvon, urk!
• Insett att Ammy har en begynnande fetma pga inaktivitet
• Insett att Viggo aldrig hört talas om höger- och vänstertecken

Denna vecka ska sonen till dagis igen, så för att få nästa veckas nyheter kan ni bara börja läsa listan igen..... Jag säger bara, virusar!

Måste bara få ge en kram åt alla underbara vänner som orkar lyssna på mitt eländestjat, så här i sjukdomstider. KRAM!!!

En megastor kram till fantastiska veterinär Eva Gustavsson, som räddade Frasses urinblåsa, bjöd på tårta  och sedan ringde för att fråga om Frasse idag, en SÖNDAG!!! Tala om engagerad och underbar veterinär!!!!

Idag, för sexton år sedan, föddes det en liten lurvig goldenflicka! En goldenflicka, som hamnade här hos mig och som följt mig genom hela mitt vuxna liv. Hon har fostrat tre andra goldenindivider (och ett gäng katter), agerat tålig lektant då de varit små, för att sedan när de utvecklats till huliganer, visa hela sin tandrad då de försökt sno märgben mellan hennes tassar.

Den gyllene flickan är nu vit i pälsen, har lite dimmiga ögon och vandrar lite stelt och värdigt runt i vår trädgård.

Men, vid två tillfällen under dagen (frukost och kvällsmat) förvandlas den gamla damen till en smidig, väloljad goldenracer igen. I gammeltantsgalopp kommer hon skumpande över gräsmattan och hoppar "graciöst" in över tröskeln, sladdar in i köket och trampar där ivrigt med framtassarna. Man brukar ju säga att när alkoholen går in går vettet ut, men i det här fallet får man säga att, när matklockan ringer tappar en viss goldenmadame all sans.

Tellan är en flicka med en vilja av stål och ett hjärta av guld!

Minns ännu en smällkall vinterdag på vår första (och enda) rapporttävling i lägre klass. Matte knallade iväg med lilla golden-Tellan tillsammans med stora hussar till rottisar, riesens och schäfrar. Starten gick framför ett vattensjukt buskområde, nu fryst till is. Alla de stora starka bruksvovvarna tråcklade sig försiktigt iväg i kanten av området. Tellan dundrade, sin vana trogen, rakt igenom hela skiten. Matte höll på att dö av oro och domaren sa: -Helv**** vad hon springer.....

Tellan, ståltanten, som aldrig någonsin ser några hinder i livet.

Ett annat är minne är vår sista spårtävling i elitklass. Där tyckte matte att Tella-Bella var eländigt seg och trist på lydnadsmomentet, som gick sist på dagen. Vi fick i och för sig certpoäng trots ett bakspår, så det var ju inte så illa. Grunnade hela vägen hem på hur jag skulle träna vidare på lydnadsbiten, lite lätt förgrymmad på goldentjejen. Då jag kom hem och skulle släppa ut henne ur bilen, var hon blockhalt. Hon hade tävlat en hel dag, med ett i princip helt avslitet korsband.......

Ett stort tack till Ann-Kristin, kennel Måsvingens, för en underbar och fantastisk livskamrat!!!

 

 En dam som fortfarande kan vara svår att "fånga" på bild....

Det finns ju musjägare av olika slag. Murran, katten, kan väl inte anklagas för att vara den bästa av musjägare. Ganska bekväm är hon och tillfreds med en diet av torrfoder istället för gnagare.

Men, det finns ju också en del karlar som gillar att jaga mus. Sambon, tillika hussen, passade på häromdagen då jag åkte in till staden, hmm..... Ensam i huset fick han då tillfälle att bekanta sig med en ny mus!

Något yrvaken kom han ner i köket på morgonen, ska precis dra på sig strumporna och vad sker? En mus kilar kvickt ut från skafferiet, kökets hjärta och husses käraste plats (han är ju kock). Musjakten inleds!

Beväpnad med en sopborste jagade husse den stackars musen över hela köket. Efter en svettig omgång (som musen vann), insåg husse att det är lite svårt att fånga mus med sopborste, så han vallade nu musen mot hallen istället. Rakt mot en flock av 5 st, vakna och alerta, goldenindivider, drevs nu den arme musen.

Husse kalkylerade lite snabb och kom fram till att vesslan Ammy nog var det säkraste kortet för att fånga musen. Ammy fick fritt fram och musen närmade sig ett bistert öde. Ungtiken jagade hej vilt och tjoff, så trängde hon in musen bakom en dörr. Ha, ha, tänkte husse! Men, när Ammy väl hade musen i sitt våld, blev hon lite lätt förvirrad (som alltid). Vad gör man med en mus bakom en dörr? Ja, inte visste Ammy vad man skulle göra inte, för hon släppte musen och den pilade snabbt som ögat in under tvättmaskinen. Husse slet sitt hår, musen andades ut och 5 st goldennäsor trycktes mot springan mellan golv och tvättmaskin.

Så gick dagen.............och ingen mus syntes till. Har nog stuckit ut genom ett hål i väggen tänkte husse.....

...men på eftermiddagen, när husse stod och diskade, kikade lilla musen fram igen. Ut i köket, in i hallen, hopp i sonens leksakslåda och in i sovrummet!

Husse hade konfererat med matte via telefon och hon menade att lånehunden Zingo kanske var det säkraste kortet för att få stopp på musterrorn.

Med mord i sinnet och sopkvast i näven, släppte husse så in musmördaren Zingo i sovrummet. Grabbarna samarbetade där föredömligt. Husse drev musen mot ett hörn där Zingo stod beredd och snipp, snapp, så var musen i Zingos mun istället.

Husse schasar därefter ut Zingo (med mus) i trädgården, för husse gillar definitivt inte möss, speciellt inte halvdöda sådana.

Det är nu husse ringer matte igen!

Stolt berättar han om den lyckade jakten. Entusiasmen dämpas dock något, när matte tycker att han ska ta musen ifrån Zingo. Hon tycker att det är onödigt att vovven ska få käka upp den med tanke på eventuella parasiter och råttgift.

-Men, han vill ju inte släppa den, säger husse bekymrat. Han håller skiiiiithårt i den.

Husse får tipset, att locka med en smarrig matbit och husse lyckas då få ut den platta, slemmiga musen, ur musjägarens gap.

Zingo, den tappre musdödaren, letar sedan desperat efter sitt förlorade byte, timmavis. Husse försöker erbjuda stora delikata tuggben som surrogat, men vad är väl det mot en egenhändigt fångad gnagare?